Något stort ägde rum igår. Jag borde ha förevigat det med min kamera, men ack, så förtutseende var jag inte.
Till hembygdsgården i Hyssna (Hyssna-liten-by, Hyssna-home-of-the-prästuppror) kom nämligen ingen mindre än GöteborgsOperan. Fatta, det stod en bil utanför bygdegården som det stod "GöteborgsOperan" på. Hur ofantligt häftigt är inte det? Och samma gamla hembygdsgård där jag tre gånger uppträdde (med sång) inför låg&mellanstadieskolan på den årliga Underhållningsfestivalen. Alltså.

Vad som förde Operan till vår by vet jag inte, men på något vis hade de hamnat där med sin turné av musikteaterföreställningen "Marilyn Monroe - människa och myt", regisserad av Leo Cullberg (som förresten var närvarande) och med Mia Ringblom Hjertner (som Marilyn) och Per Larsson (som integrerad pianist, Joe Smith).


Även om mina favoritdelar i färeställningen var dels det genialiskt till bokhylla/skrivbord förklädda pianot och ljusslingorna i taket som bytte färg (jag är väldigt intresserad ljussättning, ok?) så var även det mesta andra också väldigt bra. Mia-Marilyn imponerade oupphörligt, inte bara ned sin grace och sina superba sånginsatser men även då hon vid ett tillfälle multi-taskade och målade på läppstift utan spegel på samma gång som hon sjöng och alltså rörde på läpparna.

   Pianisten var som sagt integrerad (j'adore) i showen och spelade en agent av något slag som upptäckte Marilyn just då hon dött (hon återuppstod sedan för att vittna om sitt liv för honom).

   Jag kan inte påstå att jag lyssnat något alls på Marilyn Monroes musik (och jag har bara sett två filmer - Some like it hot som jag inte tyckte speciellt mycket om och The Misfits som var ok), men jag kunde konstatera att de i teatralisk musikalversion visade sig ha viss potential, tack vare sångerska och arrangemang.

På den mindre positiva sidan var väl storyn i sig var kanske ingen nagelbitare direkt (man visste liksom hur - om än inte när - det skulle sluta), och jag avskydde passionerat det röda nattlinne hon hade på sig i början och slutet av showen - om man nu har ljussättning till sitt förfogande kan man väl ändå ta vara på det och lägga in litet glitter i tyget så att det inte ska se helt dött ut på scen. I slutet tyckte jag att den var ok, då allt ändå hade tagit sig an en mer svårmodig ton, men i första akten, nej...

Publiken var också lite av en besvikelse... intet ont om dem som faktiskt var där (mycket hög medelålder), men var var resten av byn? Folk i min egen ålder?

Annars älskade jag arrangemanget på My heart belongs to daddy. Och Miarilyns vita ögonskugga. Och idén att ha knappar på de blåa byxorna.
Och helhetsintrycket av föreställningen var så pass bra att jag inte kan låta bli att vilja gå och se den igen (även om jag tyvärr eller tack och lov inte har råd), utanför bygdegården.