Döm om min bestörtning då jag hör pianointrot från Hedwig & the Angry Inch's "Wicked little town" inifrån tv-rummet, där jag vet att min syster ser på svts closet-case av en såpopera "Andra Avenyn".


(Hedwig med sitt kompbamd av koreanska arméhustrur.)

Från skrikande skådespelare med oönskade barn till John Cameron Mitchells röst... vilket hopp, liksom. Och jag slits mellan att vara lycklig över att låten överhuvudtaget spelas, och upprörd för att de smutsat ned den genom att få en halv generation att förknippa den med en inte helt strålande svensk såpa.

Fast mest är jag förstås chockad.
(Och nu hör jag hur de tonar in den för tredje gången. For goodness sake, liksom.)
(En fjärde gång. Et voilà, la fin.)

Det enda goda som kan komma ur det här är egentligen om någon nu skulle vilja sätta upp (musikalen) "Hedwig & the Angry Inch" i Sverige. Jag kanske kan få alla Andra Aveny-fans att skriva under en namninsamling för Hedwig i Sverige (i Göteborg, vore ju att föredra.)
Förutsättningen är ju att ungdomarna förstår att detta inte bara är en vanligt superbt musikstycke, utan en låt från en musikal, vilket är varför jag babblar på som jag gör.

Chicas y chicos, om ni gillar låten - se filmen! You know you're rock 'n' rollers.