I've been thinking of something. Det sägs ju att man, för att få sin röst/åsikt/mening hörd, bör prata i ett konsekvent lågt tonläge, för att det är då folk faktiskt tar sig tid att lyssna. En låg (mörk) röst antyder självdisciplin och genomtänkthet, och och inger följakltigen respekt hos åhöraren. Motsatsen, en hög röst eller - gud hjälpe - en i falsett skvallrar snarare om desperation dvs brist på kontroll över situationen. Not so manly, not so pwerful.
Men, kan man fråga sig, hur completely orättvist är inte detta? Förstås är röstläge i mångt och mycket ett aktivt "val", men det  betyder inte att vissa människor (läs: de flesta män) inte har fyssika föruts'ttningar som gör att deras röst naturligt hamnar i ett lågt och begahligt läge. Ska dessa då få större inflytande i världen bara för att deras stämband är utformade på ett visst sätt?

Jag blev så förtjust då, när jag såg ett avsnitt ("The Kibbutz") av tv-serien The Nanny, där följande scen utspelade sig (ungefär):

Maxwell: Varför lyssnar jag någonsin på dig?
Fran: Tja... min röst är ju ganska svår att stänga ut...

Sensmoralen är alltså: pladdra på med din genomträngande höga röst, och in the end kommer de att lyssna, för de har helt enkelt inget val. Självaste naturlagarna säger att höga ljud hörs. (Om folk hör men fortfarande inte lyssnar är de extremt ohyfsade och borde omedelbart sändas till en uppfostringsanstalt.)