Jag är relativt nyss hemkommen från julfirande med småkusiner och familj i Stockholm, till en lika grå väst- som östkust (det intressanta är att vi på dit- och hemresan bytte tåg i Skövde, där det vid båda tillfällena var soligt, trots resten av Sveriges grådaskighet).
   Väl tillbaka på vischan satte jag på min dator, gick in på facebook och upptäckte till min glädje och förundran att den klubb jag startade till ära för "Le cabaret des hommes perdus" (den-fantastiska-musikalen-som-nyss-kom-ut-på-dvd) hade fått inte mindre än 30 medlemmar (när jag åkte för för två dagar sedan var antalet ca 22). Och nu, några timmar senare, är det uppe i 32. Trettiotvå, gott folk. Plus åtta som någon bjudit in men som inte (ännu?) accepterat. Och av dessa har typ hälften (tja, några få) direkt anknytning till musikalen. Och med anknytning menar jag att de agerat i den, producerat filmen eller skrivit om den i en fransk nättidning om comédies musicales.
   Det är seriously det kändistätaste sammanhang jag befunnit mig i. (För att inte tala om hur okvalificerad jag känner mig som offecier/administrator...)

Anyway hade jag tänkt ägna resten av lovet åt att läsa om syskonen Baudelaire, förstås, sy en rutig väst och eventuellt börja fila på en grön sammetsklänning samt göra korsstygnsbroderi. You heard right, sisters. Jag har alltid varit övertygad om att jag en latent korsstygnsnörd, och nu fick jag till min stora förtjusning (men inte direkt förvåning då jag var närvarande vid köptillfället) i julklapp ett fabulöst broderkit från fuldesign. Comme ca: